Fortsätt till huvudinnehåll

Halloj verkligheten



Börjar så smått känna mig som en människa igen. Vår nya familjemedlem Frasse har nu gjort sig hemmastadd och det är så mysigt att ha honom här. Han är familjens lilla prins.
Frasse sover hos mig på nätterna, vid huvudkudden. Det är supermysigt.. men varje natt vid 02.00 tiden vaknar han och ska gosa. Visst, det är också mysigt men när goset går över till något slags övergos, det är då han står högst i listan till avlivning. Han anfaller ansiktet och biter sig fast i näsan. Han greppar sina tassar runt min arm och hugger mig i handen och jag försöker skaka loss honom i hysteri.. det är så jag funderar på att ge honom råttgift. Men sen efter tag gosar han ner sig hos mig och det är då man ångrar alla dessa elaka tankar och får dåligt samvete..

På torsdag ryker kulorna på Frasse och då kanske man inte är lika poppis...

Jag har varit på date också.. två stycken för att vara exakt.
Date nr 1 var en trevlig date med många och långa samtal men det slutade liksom där. Det pirrade liksom inte till. En trevlig kväll helt enkelt.

Date nr 2 däremot. Herre gud vilken trevlig och snygg karl. Och det pirrade till både här och där ska tilläggas å vi ska ses igen...Så jag kan inte ha gjort bort så jättemycket iallafall.
Det är bara logistiken som är lite krånglig men det löser sig nog.
Känns spännande och roligt... och lite läskigt! Fortsättning följer på den.







Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där