❤️

Lyssnade precis på den här berättelsen http://flickanbakompansarglaset.story.aftonbladet.se/

Ja, det händer igen... hela tiden och överallt.
Det händer att barn blir övergivna för att de har svårigheter eller diagnoser.
Det är just det här jag förespråkat och kämpat för i år.. att inget barn ska känna sig övergivet och, eller ensamt. Trots ett dåligt eller mindre bra beteende ska barnet känna sig behövt och älskat. Vi vuxna, föräldrar och myndigheter ska visa att vi finns där, även i det svåra och
Värsta stunderna!
Att avvisa eller överge ett barn för ett dåligt beteende skapar ett beroende till att fortsätta,  vilket i sin tur ger otrolig ångest och leder ofta till självskadebeteende.

Jag jobbade tidigare men en pojke med "svår" adhd som hade bytt assistenter i skolan fler gånger än jag har fingrar för att han betedde sig så dåligt och var okontrollerad.  Han gick då i 2,an. I tre månader "slogs" vi. Men varje dag kom jag tillbaka. Möbler for mot mig och ibland på mig. Jag kunde ibland komma hem och sätta mig och gråta i hallen för att jag var så slut. Men jag gav mig inte. Varje dag kom jag tillbaka. Idag går han i en åk 8 utan resurs. Fungerar relativt bra. Men det går! Vi är världens bästa kompisar och en kram får inte missas när vi möts. Jag visade honom att hur han än beter sig, vad han än sa eller gjorde så kom jag tillbaka. Jag var hans stora trygghet i många år. Idag är han trygg i sig själv och vet att människor finns kvar och inte alltid sviker!

Stå upp för barnen.. alla barnen! Det kan vara en tuff kamp, men jag lovar att den kampen är värd att kämpa för. Det kan handla om kampen mellan liv och död!