Att ha äran att få ett barn är något av det största och mest fantastiska som finns. Man för vidare en del av sig själv i någon annan som för vidare en del av sig själv osv.
Att få och att ha barn är fantastiskt!
Först att få vara gravid. Förväntningarna är stora men man vet egentligen inte på vad! Man vet bara att det kommer att bli underbart.
Att sedan få möta ett liv är obeskrivligt. Den kärleken går inte att jämföra med något annat i världen. Om det finns ett ord som heter villkorslös kärlek så är det i det sammanhanget det ordet ska användas.
Tiden går och barnen växer. Små problem blir större.
-Jag kan kälv, ekar i mellan väggarna. Kärleken växer och nästan all sin lediga tid vill man ge sitt barn... eller det allra flesta vill det iallafall!
Alla barn vill ha vuxna som bryr sig, mamma och pappa, pappa och pappa, mamma och mamma eller alla de andra konstellationerna som finns i ett föräldraskap.
Alla barn behöver vuxna som bryr sig och som finns där i alla väder och i alla vindar.
Alla barn ska behandlas som människor, människor som också en dag ska växa upp och bli goda medmänniskor, kanske också föräldrar.
Nu till saken. Och det gör mig så fruktansvärt ont och jag blir så vansinnigt jävla förbannad på föräldrar som totalt skiter i sina barn eller skiter i deras barns bästa. Ett barn med separerade föräldrar har det nog så jobbigt med det!
Jag befinner mig i den situationen med ett av mina barn. En fantastisk liten person. Hon bubblar av skratt och glädje. Hon är uppfinningsrik och full av härliga tankar.
Och hon undrar en sak
-varför har inte min pappa tid med mig?
Jag hörde min dotter och ett par kompisar prata i hennes rum för ett par veckor sedan. De andra barnen pratade glatt om sina pappor. Då hör jag min dotters lilla röst säga
Det blev tyst ett tag och sen fortsatte leken.
Jag låste in mig på toan och torkade tårarna en stund..
Ja, för så är det, Hennes pappa har valt sitt jobb framför henne.
Det började med att han var "tvungen" att jobba natt under en kort period. Jag hjälpte ju självklart till..
Den korta perioden är uppe i ett halvår nu. Min dotter träffar sin pappa varannan helg med sina tillhörigheter i en ryggsäck!
Jobb, ja ni läste rätt. Han valde sitt jobb framför sitt barn.
Hon, den där, som han satt med på BB i famnen och Vägrade släppa.
Hon, den där, som han körde runt i barnvagnen överallt där han själv satte sina fötter.
En gång var hon hans allt, nu är hon nästan inget!
Jag skulle själv hellre torka
Spyor på offentliga toaletter än att ge upp mitt barn.
Jag har varit i kontakt med familjerätten som ska vara en plattform för familjer. Jag fattar ju också att man inte bör eller ska tvinga på någon ett barn men det finns inga skyldigheter för de som skiter i sina barn, Bara rättigheter. Personer som medvetet överger sina barn borde bli av med vårdnaden. Så är det bara!
På familjerätten är det som ett dagis för vuxna. Som om att vi diskuterar en leksak.
Det skrivs avtal med underskrift från båda föräldrar men det är inget som är bindande. Man besöker familjerätten på egen fri vilja. Dokumentationen får heller inte användas i andra sammanhang.
Man får heller inget stöd i hur man ska beter sig eller vilka ordval som är bäst som ensamförälder. Alla situationer är inte så enkla som man tror.
Kurator eller samtalsstöd för mig och min dotter får jag fixa själv!
Och det blir inga som helst följder om man inte gör det som står med i avtalet.. inga!
Jag hoppas att hans vänner står upp för min dotter. En person som skiter i sitt barn är ingen bra person. Och således heller inte en bra vän. Alla borde ju kämpa för och med barnen och visa sin ståndpunkt.
Hade jag en vän som gav upp sitt barn eller på något annat sätt behandlade barnet illa så skulle jag be personen dra dit pepparn växer.
Införa stupstock igen är inte en helt dålig idé i det här sammanhanget!
Idag när vi befann oss på toaletten med tandborstning och de andra morgonbestyren frågade hon
Jag hittar lappar under hennes madrass där hon skriver att hon saknar sin pappa eller/och att hon hatar honom.
Ibland blir hon ledsen och gråter efter pappa och det är i sådana stunder man önskar att man hade något jävligt bra att säga. Det finns liksom inget bra att säga i det läget.
Man känner sig maktlös och så jävla förbannad.
Vem Är han som ska få såra mitt barn på det här viset. Vad är han för ett monster!? Hur kan man ens utsätta sitt barn för den här terrorn! Jag kan inte få in det i mitt huvud. Att man väljer att träffa sitt barn från fredag em till söndag em varannan helg. I snitt 4 dagar på en månad!
Jag fattar inte!
Men som i de flesta relationer så vänjer man sig av med personer man sällan träffar. Skillnaden är att mitt barn får vänja sig av med sin pappa i huvudet men tyvärr inte i hjärtat. I hjärtat har det blivit ett ärr som inget kan läka. Hon kommer säkert försöka med olika metoder i sitt liv och jag Hoppas att det är bra metoder hon kommer att ta sig användning av.
Jag vet att jag inte löste min pappasaknad på ett bra sätt!
Jag ska göra allt för att hjälpa henne på vägen och försöka ge henne det rätta verktygen. Men framförallt så ska jag ge henne min kärlek och min tid!
Tid tillsammans med sitt barn är värt mer än alla pengar i världen..
Tid är det barnen vill ha, inte en hundralapp från den dåliga samvetesfickan!
Men Ju mer sand som runnit genom livets timglas desto klarare ser vi igenom det!
Som tur är så har jag en till "pappa" i vårt liv. Mitt äldsta barns pappa som min minsting älskar att vara med. Ibland åker hon dit och sover över när jag behöver jobba eller något annat. Hon verkligen älskar honom. Han är en helt fantastiskt person som ger henne just det hon behöver och vill ha... TID...
Hon målar hans naglar, sminkar honom, hon får sovmorgon( i smyg) hon får alltid dem där kexen när hon är där. Dem köper spel, dem spelar spel.
Sådana sms eller liknande samtal kan jag
Få av honom. Han är verkligen en manlig förebild för min minsting. Hon ser upp till honom och älskar att få tid.. tid med honom.
Jag och minstingen kommer att för evigt vara tacksamma för hans medverkan i våra liv.
Alla kan ha en period i livet där man får eller måste sätta saker åt sidan. Men sina barn kan eller får man inte sätta åt sidan.
Eller rättare sagt så borde man inte vilja det. Jag har fått anpassa mitt liv efter mina barn ända sen de såg dagens ljus.
Så till min älskade minsting!
Tro mig att jag gjort allt för att du och pappa skulle få en god och fin relation. Jag kämpade verkligen. Jag kommer att finnas för dig så länge jag andas. Jag kommer att försöka lotsa dig genom livet och om jag kan, hjälpa dig att ta goda beslut!
Jag vet att du kommer att bli en stark och fin person för att det är sån du är. Men att vara ledsen och sårbar är också en styrka. Känslor är något man ska vara stolt över. Oavsett i vilket skepnad de visar sig.
Jag älskar dig till månen och tillbaka. Det är vi mot och med världen.
Kommentarer
Skicka en kommentar