Må vi minnas de soliga dagarna

Ja, jag sitter nu i sängen med en liten Thilde som ligger och lyssnar på Madicken på ljudbok. Madicken gråter för att hon blivit av med sin Sandal nere vid Majelden. Thilde påpekar med bestämdhet att det var dumt att hon inte berättat för sin mamma att hon tagit sandalerna. Så skulle jag aldrig göra mamma, sa hon och pussade mig på kinden. 

Vi ligger här, jag, Thilde och My ligger på soffan och stirrar på mobilen. Vi är trötta.

Vi har haft ett par riktigt tunga veckor och än är det inte färdigt med det..

Pappa har ju varit dålig nu ett tag och åkt ut och in på palliativa avd på Södertälje sjukhus. Annars har han bott med sin sambo i Nykvarn. Men härom veckan kastade hon ut min pappa..hur kan man göra så?? Jag var så förbannad så jag såg rött!! Trodde inte att det fanns så känslokalla personer, men tydligen.. Så min döende pappa är nu hemlös och jag föreslog att han skulle flytta hem till oss när vi flyttar in i vår lägenhet och det ville han såklart...så fram till dess bor han på sjukhuset. Han ser fram emot att få bo hos oss. Och vi ser fram emot att få ta hand om honom, tiden som är kvar.. Visst kommer det att bli både psykiskt och fysiskt jobbigt men vad gör man inte. Han är ju min pappa.

För två veckor sedan åkte jag in till akuten med mamma, för hon hade problem med andningen. Hon har ju sedan tidigare en tracker i halsen pga strålning av sin cancer, som hon blivit friskförklarad ifrån . 

De röntgade hennes lungor och området runt. Det såg inte bra ut, inte alls och det blev KS i Huddinge. Senare på kvällen var vi där och fick beskedet, Tumörer i lungan, runt lungan, bröstbenet, och en kota i ryggen. Det var som om mamma hållt ihop och i och med beskedet om sin obotliga cancer klappade hon ihop. Hon blev sämre bara på några timmar...

Hon blev tillfrågad om cellgifter och det ville hon, såklart.. Det sista som lämnar människan är ju hoppet!

Hon har fått den tyngsta sorten och jäklar vad den slog hårt på vår redan så sköra lilla mamma. Hon har mått så dåligt med alla möjliga biverkningar. Värken i kroppen har också blivit värre och och hon pumpas full av morfin. På måndag ska de se om de kan lindra smärtan med strålning.

Samma dag som jag satt med mamma på akuten kom vår "farbror" Fisse in på IVA. Fisse var en filur som funnits i våra liv sen vi var små. Han har varit med på alla födelsedagar, jul, påsk, midsommar, dop.. Han hade ingen egen familj så vi är den enda familjen han hade.

Han älskade att sitta med oss, med en kopp kaffe i handen och bara se på när ungarna sprang och när vi skojade och skrattade. Han sa inte mycket men han var nöjd. 

Vi var och hälsade på Fisse men det var inte mycket Fisse kvar, om man säger så. Fisse flyttades sen till palliativa avd, rummet snett emot pappa. Pappa var inne varje dag och klappade honom på handen och pratade en stund.

Jag tog med My så hon fick säga hej då. Vi kände på oss att det inte var långt kvar så vi tog ett sista farväl. 

Lotta stannade kvar hos Fisse den natten. Det visades hockey på tv den kvällen. Lotta recenserade matchen för Fisse som låg och blundande. Han kunde inte se sin favoritsport men jag tror och hoppas att han hörde pucken, klubborna, publiken och lotta.

Per-Åke "fisse" somnade in med Lottas hand i sin 02.20.

Nu har vi ordnat med begravning och lägh och allt vad det innebär med fisses bortgång. Han hade ju bara oss så självklart tar vi hand om hans sista vila. Vi vill att den ska bli fin.

Jag ljuger om jag säger att det här inte sliter på mig. Men jag har kablat upp armarna och bitit ihop för nu är det bara att köra. Ingen idé att bryta ihop nu. Vissa dagar vill jag bara gräva ner mig och andra dagar känner jag mig stark. Jag försöker att göra saker som får mig att må bättre, men jag vet inte. Jag är så glad för att jag har mina syskon och mina vänner som jag kan luta mig emot när det känns jobbigt. 

Det är inte mycket som känns ljust ju nu men jag försöker njuta och bara vara här och nu. Jag åker till mamma eller pappa varje dag för att pussa och kramas och bara vara nära. Ibland gråter jag när jag åker där ifrån. Men jag gråter när jag ensam. Det är så lätt att ta med andra i fallet om ni förstår vad jag menar. 

Det är nu jag ska finnas för andra, orka för andra och hjälpa andra. Och jag gör det med hela mitt hjärta. Inte för att jag måste utan för att jag vill. 

Snart får jag ju flytta in i min alldeles egna lägh. Det ser jag fram emot. Handla nya möbler och göra fint. Jag flyttar samma dag som Fisse begravs. Men vad säger man..

 

Always look on the bright side of life...