Mor lilla mor....❤️

Min mamma, min älskade mamma finns inte längre vid min sida.. Inte så att det känns iallafall.

Allt gick så snabbt och jag tror inte att jag har fattat det riktigt.

Efter mamma fått cellgifterna gick det bara utför. De senaste dagarna var hon mycket förvirrad och pratade om många konstiga saker. Men hon var samtidigt roligt, hon skrattade och skämtade och var lite "full i fan". Och vi hade ett par roliga dagar tillsammans på sjukhuset. 

I söndags var jag, Lotta, My och min lillasyster Annelie där på fm. Hon lös upp som en sol när hon såg Annelie och My.

My klappade och pussade på sin mormor så mycket hon bara orkade. Jag körde hem My på em för att sen åka tillbaka igen. Annelie åkte samtidigt. Lotta ringde när jag var på väg och sa åt mig att skynda på.. 

-det är nog dax snart, sa hon.

Jag minns inte ens hur eller fort jag körde. Jag var så otroligt stressad. Allt var som i en dimma.

Jag kröp upp hos mamma i sängen och pussade och kramade henne, låg bara nära och lyssnade på hennes andetag. Hon hade blundat sen vi åkte därifrån.

 Nisse kom en stund efter mig och när han började prata öppnade mamma ögonen och tittade på oss alla tre och sen slöt hon ögonen igen.

Min äldsta bror som bor i Östersund ringde och jag satte telefonen mot mammas öra. Han sa säkert några väl valda ord.

Vi grät och pratade och skrattade om vart annat medan vi satt där runt mamma. Vi spelade mammas favorit musik och vi drack kaffe, kaffe i mängder!! Mammas andning blev långsammare och långsammare. Uppehållen mellan andetagen blev längre och längre. Jag lutade mig nära mamma och pussade och gnojsade in mig mellan hennes näsa och öga som jag alltid gjort.. 22.12 tog hon sitt sista andetag. Vi föll ihop över mamma och sorgen som kom över mig

Är obeskrivlig. Jag öppnade försiktigt karborrbanden som satt runt hennes hals för att Hålla tracken på plats.. Den där jävla tracken som förpestat mammas liv de senaste 2 åren.

Jag drog ut den ur mammas hals och kastade den åt helvete och sa

- nu behöver du aldrig mer ha den där

Jävla skiten i halsen mer.

Vi grät länge tillsammans, vi klappade och pussade mamma och varandra hela tiden.

Jag fick nog min första "andliga" upplevelse någonsin. När jag stod där bredvid mamma när sista andetaget togs blev jag iskall i hela kroppen.. Och då menar jag iskall.. Sen "såg" men det var mer en känsla, av att mamma var glad, hon skrattade och sa

-tänk vad ledsna de är nu, om de bara

Visste va härligt vi kommer ha tillsammans sen.. Om de bara visste. 

Och det var en sån genuin känsla, det går liksom inte att Beskriva. Men det gjorde mig lugn.

När vi tagit farväl en lång stund, lämnade vi mamma där i sängen.. Det kändes jobbigt

Men samtidigt så kändes det som om hon inte längre var kvar där.

Jag sov inget den natten.. Och nästkommande dag bestod av gråt, gråt och gråt. Vi var nu tvungna att åka till pappa på sjukhuset för att berätta. Han hade längtat efter att få träffa mamma, och mamma efter pappa. Dem hade smsat länge om att de snart skulle få se varandra igen.

Efter några djupa andetag gick vi in i pappas rum och han förstod direkt. Han blev så ledsen, så ledsen. Stackars pappa. Först går hans barndomsvän bort och nu hans största kärlek i livet.

Mamma och pappa har Genom åren alltid haft ett extra öga på och till varandra och nu såg de väl chansen att återförenas igen.. Innan slutet.

Ja, det är så sorgligt så det finns liksom inte ord som kan förklara hur ledsen jag är för pappas skull. Det gör så ont i hjärtat.

Mamma pratade mycket om pappa de senare dagarna. Att hon och pappa skulle dricka cacaulikör och martini och spela Fia med knuff i sängen.. Som vi gjorde när ni var

Små, sa mamma. 

Men så blev det inte.

Men jag hoppas, hoppas som fan, att mamma och pappa möts igen.. Någonstans..

Att dem återigen får hålla om varandra,se och känna varandra igen. 

Imorgon ska jag köpa Cacaulikör och ett Fia-spel och åka upp till pappa. Jag hoppas mamma är med oss då och får känna känslan av och få uppleva ett av det bästa sakerna hon vet. Min pappa och Cacaulikör.