En kollega på jobbet fyllde år härom dagen. Men blommor och blader blev hon firad och såklart med skönsång i vårt så ganska gråa, och trista fikarum.
Hon bjöd på tårta, en fin, stor, grön prinsesstårta. Det blir en lite mer mysig stämning på jobbet när det bjuds på godsaker. Jag tog såklart inte en uns av den smarriga tårtan eftersom jag går på strikt diet efter resan till värmen.
Men tro mig när jag säger att jag kände precis hur den smakade i munnen och salivutsöndringen ökade med 100%... Som en blodhund satt jag och tittade på min kollegor när dem satt där och såg söta och glada ut och skedarna for ut och in i munnen.
Efter lunchen tyckte dem att det var dax att ta fram tårtan ur kylen igen. Till deras stora förskräckt hade någon eller några varit inne och dragit av marsipanöverdraget på tårtan. Allt det goda var borta. Endast en tunn rand runt tårtan, på sidan liksom, fanns kvar. Dessutom låg det ett sudd i kartongen. Suddet ser ut som en tårtbit och kom så klart från... Mitt kontor. Tror att jag direkt blev en misstänkt. Mitt kontor ligger ju precis mittemot vårt personalrum.
Det blev vilda diskussioner i det lilla personalrummet. Vem, var, hur och när-frågorna var många. Var det elever som smugit sig in? Så var det över med tårtätandet för den här gången, för vem vet vad dem hade gjort med tårtan. Förutom kära K, som tog sig en bit.
Ja, frågorna var många och det väckte många känslor i det lilla uppehållsrummet i Järna.
Idag efter lunchen bestämde sig K för att ta sig en bit till, och då mina kära medmänniskor, var även den tunna rand av marsipan som fanns kvar på kanten....borta!
Nu går skam på torra land!
Diskussionerna uppstod igen. Cat, en annan kollega var nu bombsäker på att det var jag som varit där och glufsat.. Vet inte om det var för att jag klagat på svält dem senaste dagarna..
Så nu spekuleras det både högt och lågt om vem det är.. Vi har våra aningar, jag, cat och K i allafall! Kanske en medarbetare som skojar med oss?? Vi funderar på att göra en marsipansgriskupp. Cat hade nämligen en stor fet marsipangris från i julas som hon inte vill(ska) äta. Vi tänkte preparera den med laxermedel men K var osäker på om det finns såna medel i flytande form, och hur ska vi få in det i grisen...? Jag och cat kollade runt och försökte hitta ett lämpligt ställe att gömma en kamera på.. Lite gaffa-tejp så får vi nog ordning på det där.
Denna händelse fick mig att tänka tillbaka på den tid då jag arbetade i Stockholm, med min nuvarande svägerska Kerstin. Att hon skulle bli min svägerska hade vi ingen aning om då, men så är det. Vi hittade på mycket skoj-grejer på den arbetsplatsen.
En gång befann vi oss inne i vaktmästarens lilla krypin.
Jag hade ett dasslock runt halsen och stod och sjöng i ett avloppsrör i högan sky. Kerstin hade en bygghjälm och stod och babblade i en megafon.. Precis i den stunden kliver vår rektor/chef in och ber oss att komma till hennes kontor. Minns inte ens vad det mötet handlade om eftersom vi skrattade oss igenom mötet.
Vid ett annat tillfälle satte vi upp post-it lappar med exakt beskrivning på allt, och då menar jag allt, inne på vaktmästeriet. Allt från skrivbord och stol till penna och gem. Hela rummet var täckt.. Och som pricken över i,et la vi ett kuvert på hans skrivbord med texten "MJÄLTBRANDSBAKTERIER"
Hans reaktion när han traskade in på sin arbetsplats får vi aldrig veta!
Kerstin körde också runt mig på en pirra i korridorerna, fort gick det. Jag skrattade högt och ljudligt(som alltid) medans Kerstin skrek - inseminera mig, inseminera mig! Även där möttes vi av rektor, hon såg väl ingen vits med att säga något.
På vår arbetsplats hade vi ett härligt gäng städare som höll snyggt och fint i våra lokaler. Några utav dem var dem var mörkhyade och vi skojade ofta med dem.
En gång tog jag och Kerstin på oss färgglada gardiner och lampskärmar som skulle likna stora hattar och gick för att göra ett besök i deras lilla fikarum. När dem öpnade dörren möttes dem av 2 african-wanna bees med afrikansk skönsång och dans. Dem skrattade så dem höll på att kissa på sig och vi blev hembjudna till deras familjer var och varannan dag med viljan om att bjuda på kokta bananer.
Ja, det är bara en del av allt vi gjorde på den arbetsplatsen..
När det var dax för mig att sluta där gick jag på min sista arbetsdag till den gigantiska kopieringsapparaten. Jag stoppade ner skallen och drog en kopia på mitt ihoptrycka fejs. Sen kopierade jag det hemska fotot i väldigt, väldigt, väldigt, väldigt många exemplar.. Vi talar om 100-tals. Jag tog ut allt papper ur maskinen och började blanda mitt fejs med resten av papperna. Ni vet, som när man blandar en kortlek. Det tog tid, kan jag lova. Men det var det värt när jag tänkte på alla lärare och övrig personal som i flera månader framöver skulle få se mitt fejs på vart och vartannat papper när dem kopierade.
Jag limmade också fast dessa hemska foton i en källarkorridor och lackade med hårdlack över för att dem länge skulle minnas mig!
Men att dra bort marsipanöverdraget på en bjudartårta.. Där går även min gräns!
Kommentarer
Skicka en kommentar