Jag sitter här i natten. Det är tyst och mörkt och det enda jag hör är mitt hjärta, det slår hårt och snabbt och gör ofta uppehåll i slagen. Jag har tryck över skulderbladen och halva huvudet och igår fick jag tunnelseende på jobbet.
Tog det vuxna och mogna beslutet att åka hem och lägga mig. Sov 2 timmar och vaknade och kände mig helt slut i kroppen.
Vad händer. Har min kropp sagt ifrån nu?
Det har ju hänt mycket tråkiga händelser i mitt liv det senaste året och jag har bara kört på. Min mamma med sin cancer som hon kämpat så hårt mot. Strålningen som gjort henne svag, liten och sjuk och med komplikationer som tyvärr kvarstår.
Min pappa som nu också fått en hint åt cancerhållet, vilken sort och storlek vet vi inget om ännu. Det behöver inte vara ngn fara men oron över honom är jobbig nog.
Och sen allt det tråkiga i mitt egna liv. En lång och ständig kamp av yttre påverkan som jag, med all min kraft, försökt att undanhålla från mig själv och min familj.
Jag har en stor känsla av maktlöshet och ilska över rådande situation, över det som händer i mitt.
Men jag har kört på, jobbat, hämtat och lämnat barn, lagat mat, varit glad, städat, tvättat unt so vajter. Och kraften till allt detta är min fantastiska Tomas som finns i mitt liv, och de underbara barnen. Utan min familj och mina vänner hade jag nog legat som en blöt fläck på golvet och tjippat efter luft.
Jag försöker se positivt på dagen och framtiden men ibland tar det liksom bara stopp. Och tydligen tycker min kropp det också just nu.
Men nu är det dags att lägga i en ny växel och ta nya tag och se framåt. Pumpen ska på utredning nästa vecka och en dags vila i sängen gör nog susen.
Kanske ska dra ihop en deg idag, det är ju ändå kanelbullens-dag. Det är balsam för själen det. Inte själva bakningen kanske. Men ett stort glas kall mjölk och en kanelbulle framåt kvällningen, det är grejer det.
Tog det vuxna och mogna beslutet att åka hem och lägga mig. Sov 2 timmar och vaknade och kände mig helt slut i kroppen.
Vad händer. Har min kropp sagt ifrån nu?
Det har ju hänt mycket tråkiga händelser i mitt liv det senaste året och jag har bara kört på. Min mamma med sin cancer som hon kämpat så hårt mot. Strålningen som gjort henne svag, liten och sjuk och med komplikationer som tyvärr kvarstår.
Min pappa som nu också fått en hint åt cancerhållet, vilken sort och storlek vet vi inget om ännu. Det behöver inte vara ngn fara men oron över honom är jobbig nog.
Och sen allt det tråkiga i mitt egna liv. En lång och ständig kamp av yttre påverkan som jag, med all min kraft, försökt att undanhålla från mig själv och min familj.
Jag har en stor känsla av maktlöshet och ilska över rådande situation, över det som händer i mitt.
Men jag har kört på, jobbat, hämtat och lämnat barn, lagat mat, varit glad, städat, tvättat unt so vajter. Och kraften till allt detta är min fantastiska Tomas som finns i mitt liv, och de underbara barnen. Utan min familj och mina vänner hade jag nog legat som en blöt fläck på golvet och tjippat efter luft.
Jag försöker se positivt på dagen och framtiden men ibland tar det liksom bara stopp. Och tydligen tycker min kropp det också just nu.
Men nu är det dags att lägga i en ny växel och ta nya tag och se framåt. Pumpen ska på utredning nästa vecka och en dags vila i sängen gör nog susen.
Kanske ska dra ihop en deg idag, det är ju ändå kanelbullens-dag. Det är balsam för själen det. Inte själva bakningen kanske. Men ett stort glas kall mjölk och en kanelbulle framåt kvällningen, det är grejer det.
Ett skepp kommer lastat med tusen varma kramar och mängder med ork! <3
SvaraRadera//Nellebo
Jag säger det igen! Jag är i samma sits som du! Lyssna på din kropp, tror även Stålmannen fick förkylning ibland ;)
SvaraRadera