Fortsätt till huvudinnehåll

Helg...


 Ja, vad säger vi om den här helgen då...?

Det började med att jag skadade mig på jobbet i torsdags. Men tyckte väl inte just då att jag hade så ont.. Lite i pek och långfinger. På natten vaknade jag av värk ända från axeln och ner i handen och upptäckte att mitt finger såg ut som en lila prinskorv. Efter en "del" värktabletter och fluffning av kuddar och täcken somnade jag om på morgonkvisten. Upp på morgonen och in i duschen.. Jag säger bara : tvätta håret!? Haha... Haha! Jag fick ett sånt där skratt-ont.. Gud vad hemskt det är... Klä på mig.. Samma sak.. Haha. Köra bil... Haha... Det gjorde så infernaliskt ont. Väl på jobbet gick det väl ganska bra. 

I helgen har har X,ets barn varit här. Vi har haft det så mysigt men jag har haft så ont alltså.. Det har lagats mat, och dum som jag är hade jag bestämt att göra klyftpotatis i ugn... Skära potatis, ni hör vad jag säger, skära potatis!
Det har diskats drivor av tallrikar och kastruller och Gud vet allt!
Så i morse när jag vaknade hade jag så satans ont ,rent ut sagt, så jag tog det vuxna beslutet att bege mig till akuten.

Allt gick jättesnabbt och var inne på 5 min och det kom in en stor skäggig utländsk  man. Jag var smått hysterisk över att ha lämnat alla barn hemma och det första jag sa var 
- jag kan ju inte diska!!!
Han förklarade lugnt och metodiskt att jag hade en trasig muskel i handen och att det kan göra ont sen kom den dödsstötande kommentaren som fick mig att brista ut i gapskratt.
- om några dagar, du kan diska. Och hjälpa din man!
Haha, frågade inte vidare vad han menade med det!! Haha!

Ja ja, hopp in i bilen och hem igen.. Det första jag gjorde var faktiskt att diska, men fasen va ont det gjorde!!

Så nu får jag väl gå så här ett tag... Känns inte riktigt som jag har turen på min sida just nu... Men när hade jag det sist?? 
 Tjipp!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där