Fortsätt till huvudinnehåll

mitt hjärta

Mitt lilla hjärta Mysan, har alltid varit lite av en ”hypokondriker” och har haft värk både här och där genom åren.
De senaste två åren har värk i handleder varit något som varit återkommande,men både jag och hennes far har låtit det passera med tanke på hennes "sjukdomshistoria"
När hon åkte med mormor till Turkiet i somras fick hon jätteont och då såg mormor att handleden svällde upp.
Då tänkte jag att det kanske är dags att ta det här på allvar. Och nu efter vi varit hos läkare har det slagit mig att My alltid ser ut som en pinne när hon vaknar och rör sig stelt och sakta. När hon har suttit framför tv,n eller datorn en stund och reser sig har hon samma stela rörelser.
Läkaren misstänker nämligen reumatism. Reumatism innebär att man har inflammerade leder och det gör jätteont.
Blodprov ska tas på måndag och jag ber till högre makter att så inte är fallet. För medicinering för reumatism är ingen höjdare.
Så nu blöder mitt mamma-hjärta för lilla Mysan och för en nervös tid innan provsvaren kommer

Kommentarer

  1. Åhhh håller tummarna att det inte är så allvarligt :( Kramar från oss i bröttjärna :)

    SvaraRadera
  2. Jag ska be för henne att det ska gå bra, puss o kram Ida

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där