Vaknade och kände mig lite svullen inför vägningen. Typiskt! Så jag åt ingen frukost. Dumt!
Halkade mig ner på stan och hann med två Räddingar på vägen. Stackars dessa gamla människor i halkan. Broddar på! Sa ja uppmanade till alla som gick förbi.
Jag svängde in hos lillasyster Annelie på vägen, hon jobbar på Tingsrätten. Hon erbjöd mig en stämpel i pannan som löd - För kännedom! Hon tyckte jag kunde ha den där och skriva min viktminskning under.
Lotta mötte upp oss på stan och tog över Thilde. Jag sprang uppför trapporna till gamla flickskolan, Det kanske släpper ett gram eller två i trappstegen, tänkte jag.
Så var det då dags, upp på vågen. -1.8 kg, jättebra Frida! Kämpa på!
Fy fan va gött! Jag är nästan 2 kg lättare. Men det var som Lotta sa
- Du ser lite smalare ut i pannan.
Med en hel påse viktväktargodis gick vi, jag, Thilde och Lotta till Buttericks. Nu även kallad pruttericks. Varför,kan du se här!
Vi mötte upp My efter skolan och begav oss hemåt. Jag kände mig en aning lättare och en aning gladare. Blir man gladare av att gå ner i vikt eller är det kampen dit som gör en lycklig, att man faktiskt kan bara man vill. Att man lyckas.
Råkade nämligen ramla in på en blogg igår som fick mig att baxna. En ung tjej som ser ut som en pinne, lever på barnmat och har redan opererat bröst, läppar och haka. Hon är 19 år. 19 år!!!! Det fick mig att fundera på hur jag är som förebild till mina barn, som nu går på viktväktarna, för att jag inte är nöjd med min kropp.
Var tvungen att ta ett snack med My om det senare på kvällen. Och My sa, håll i er nu!
- Det spelar ju ingen roll hur man ser ut bara man tycker om sig själv. För då bryr man sig inte om vad andra tycker. Men man ska vara snäll mot sig själv och det är ju du nu mamma och jag med för den delen.
Hon är så klok min My.
Halkade mig ner på stan och hann med två Räddingar på vägen. Stackars dessa gamla människor i halkan. Broddar på! Sa ja uppmanade till alla som gick förbi.
Jag svängde in hos lillasyster Annelie på vägen, hon jobbar på Tingsrätten. Hon erbjöd mig en stämpel i pannan som löd - För kännedom! Hon tyckte jag kunde ha den där och skriva min viktminskning under.
Lotta mötte upp oss på stan och tog över Thilde. Jag sprang uppför trapporna till gamla flickskolan, Det kanske släpper ett gram eller två i trappstegen, tänkte jag.
Så var det då dags, upp på vågen. -1.8 kg, jättebra Frida! Kämpa på!
Fy fan va gött! Jag är nästan 2 kg lättare. Men det var som Lotta sa
- Du ser lite smalare ut i pannan.
Med en hel påse viktväktargodis gick vi, jag, Thilde och Lotta till Buttericks. Nu även kallad pruttericks. Varför,kan du se här!
Vi mötte upp My efter skolan och begav oss hemåt. Jag kände mig en aning lättare och en aning gladare. Blir man gladare av att gå ner i vikt eller är det kampen dit som gör en lycklig, att man faktiskt kan bara man vill. Att man lyckas.
Råkade nämligen ramla in på en blogg igår som fick mig att baxna. En ung tjej som ser ut som en pinne, lever på barnmat och har redan opererat bröst, läppar och haka. Hon är 19 år. 19 år!!!! Det fick mig att fundera på hur jag är som förebild till mina barn, som nu går på viktväktarna, för att jag inte är nöjd med min kropp.
Var tvungen att ta ett snack med My om det senare på kvällen. Och My sa, håll i er nu!
- Det spelar ju ingen roll hur man ser ut bara man tycker om sig själv. För då bryr man sig inte om vad andra tycker. Men man ska vara snäll mot sig själv och det är ju du nu mamma och jag med för den delen.
Hon är så klok min My.
Kommentarer
Skicka en kommentar