Fortsätt till huvudinnehåll

Uterus

Mycket vatten har runnit under broarna sen senast...
Jag har faktiskt varit sjukskriven i snart 2 veckor.. Gick väl in i ngn slags vägg.. Kändes som en betongvägg men det är oklart! Kan ha varit kakel..
Vaknade förra måndagen och kände att det här här går inte längre.. Jag springer och springer men kommer liksom ingenstans i livet. 
Fet har jag blivit också. Jag har gått upp typ 10 kg sen i höstas.. Helt sjuk. Och allt verkar ha satt sig på röven. Får inte på mig en enda byxa!! Resår, I löv ju!
Men så här i efterhand är det ju faktiskt inte så konstigt att jag behöver "varva" ner lite. 2015 var ju inte mitt år om man säger så.
Separation, 3 dödsfall, tre begravningar..... Varav två av dessa min kära mamma och pappa. 
Jag fick ju också veta att jag troligtvis
Måste operera bort min livmoder och idag fick jag det bekräftat. Operation i mars!
Lika bra så man inte går samma öde till mötes som mamma och pappa..

Dessa två veckor hemma har varit en ren pina. Första veckan sov jag mest, den här veckan har jag byggt upp minst 3 företag i huvudet.. Sett serier på löpande band. Gått runt som Baltazar i lägenheten och bitit på naglarna.. Inte kommit någonstans.
Så from måndag är jag sjukskriven på halvtid. Läkaren tyckte 25% men vad fasen.. 25%, det är ju vad jag spenderar på toa under min arbetsdag.. Så 50% fick det bli!
Ska bli skönt att träffa mina kära kollegor igen.. Tänk vad härligt det är att ha ett jobb ändå.. Ja, jag tycker faktiskt det.

Det är inte bara jag som haft det jobbigt i min lilla familj.. My har ju faktiskt  gått igenom detsamma som jag det senaste året. Dessutom är hon tonåring med alla jävla hormoner som sprätter som popcorn i kroppen. Stackarn!
Och till råga på allt har hennes reumatism slagit till hårdare än någonsin. Så imorgon ska vi till reumatologen på Astrid Lindgren. My ska sövas för första gången och få kortisonsprutor.. Ett dussin ungefär. 
I fotleder, rygg och höftleder. Handleder... Usch.. Stackarn.. Jag tycker så synd om henne, men hon tar det med stort mod måste jag säga. Jag tycker att det är bra att hon blir sövd.. Alla andra sprutor hon tagit, i käkar, knän och handleder har hon gjort i vaket tillstånd och aldrig klagat!
Så det känns bra att hon får dessa sprutor utan att känna av smärtan... Just då iallafall. 
Och de gör ju verkligen underverk dessa sprutor...! Tack och lov!

Men det finns också positiva saker som händer. Vi har blivit med katt.. Hon kommer på fredag. Ska bli så mysigt att utöka familjen lite.. Funderar på att döpa henne till " Uterise" .. Men jag
Vet inte.. Lite väl magstarkt kanske...





Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där