Det är jag som är döden

Sådär ja, då var 2 begravningar avklarade. Farbror Fisses begravning var väldigt fin och jag tyckte att jag klarade det ganska bra. Vi gjorde ett bra jobb med begraningen, det enda jag kan ångra så här i efterhand är att vi inte hade en SSK-tröja att lägga vid kistan. Fisse älskade SSK och gick på varenda match. Grödinge kyrka var förövrigt en väldigt vacker kyrka och den låg fantastiskt fint på en liten kulle.

Fisses bouppteckning är nu klar och det är visning på Fisses lilla torp på Måndag. Sen ska det nog vara klart.

Mammas begravning däremot klarade jag inte lika galant, men det var ganska väntat. Hela dagen är som en dimma, en film. Jag vet att jag var där men det känns ändå som att det inte var på riktigt liksom.

Det var en fin dag. Solen sken. Jag och mina syrror och en gemensam vän åkte gemensamt, vi var där tidigt. Suppernervösa, stressade och ledsna. Vi drack kaffe, tuggade tuggumi och pratade hela tiden, snabbt och osammanhängande. I bland bröt vi ut i skratt av ren nervositet.

Vi hittade kapellet där begravningen skulle ske, bara att mammas namn stod där på en skylt fick mig att bryta ihop. En sjuk och konstig känsla.

Sen var det dags för damernas, alla samtidigt. Jag tittade mig i spegeln och såg något litet, svart, på ögonlocket. Jag trodde det var rester från gårdagens mascara och tog en fuktig pappersbit och torkade. Pang, sa det i ögat, det lilla svarta blev större och lila och det värkte satan.

-kolla! Skrek jag från toan och alla kom springande. Min lillasyster Annelie skrattade hysteriskt, hon skrattade så att hon slog sig på knäna och tårarna fullkomligt sprutade. Lotta blev nervös och trodde att jag skulle dö på plats. Det trodde nog jag också för helt plötsligt satt vi fyra och planerade min begravning, med musik och allt. Men jag överlevde och en vän till mamma och tillika sjuksköterska sa

-lite högt blodtryck, kanske?

Begravningsentreprenören kom ut till oss och sa kistan var på plats och jag bestämde mig för att gå in och ta förhandstitt. Dessutom hade vi ett foto på mamma som vi ville ha på kistan, ett ljus och ett par troll.

Och som gräddet på moset, flyttkartongen från Davéns som skulle stå bredvid kistan.

Mamma hade nämligen skrivit ett litet efter-döden-brev till oss.

Där stod det att hon helst ville bli begravd i en flyttkartong, och helst Davéns eftersom de kartongerna är utav så bra kvalite. Det är klart mamma ska ha en flyttkartong, som den lilla globetrotter hon var.

Där stod kistan, omringad av blommor från vänner och från oss. Vackert och hemskt på samma gång.

Folket började ramla i in. En fruktansvärt jobbig stund då de flesta, såklart, ville kramas och beklaga sorgen. Sen var det dags.

En vän till Lotta var begravningsförrättare, hon gjorde det så fantastiskt bra och fint och inte ett öga var torrt. När tröstevisan spelades ur högtalarna brast det totalt för mig.

Mamma har alltid, så länge jag kan minnas, och vilket hon också skrev i sitt efter-döden-brev önskat sig Fångarnas kör på sin begravning. En ganska otippad mammalåt men den spelades såklart också. Men helt plötsligt hakade skivan upp sig. Det lät precis som en gammal LP-skiva. Och skrattanfallet var ett faktum för samtliga sörgande i kapellet. Lite typiskt mamma, inte ens begravningen gick som hon ville. Lite som hela hennes liv faktiskt. Det blev inte riktigt som hon hade tänkt sig.

Mammas lägenhet är nu tömd och vi håller på med bouppteckningen som snart borde vara klar.

Jag tänker nästan varje dag att jag ska ringa till mamma. Och varje gång det slår mig att hon inte finns längre är det som att hugga ett svärd rakt in i magen. En panikkänsla som är svår att beskriva.

Mamma liksom, hon skulle ju vara där, för all framtid och lite till.

Och så har vi pappski, han ligger fortfarande kvar på palliativa avd på södertälje sjukhus. Han kämpar på med sina morfinpumpar, värk och elände. Tycker så synd om honom så det är svårt att finna ord till det. Så jäkla orättvist. Själv klagar man på nageltrång och dålig avföring.

Jag Försöker hitta det positiva i vardagen och jag försöker tänka positivt men ibland är det svårt. Svårt för att jag är ganska utpumpad och tömd på energi och har svårt att hitta något som kan fylla på mina depåer.

Jag och mina systrar var ute och och gjorde ett försök till att slå klackarna i taket härom kvällen. Och det klarade vi ganska bra. Men det var kort och intensivt. Kl 22.00 låg jag nerbäddad och somnade på 2 röda.

En vän till oss sa så här om den kvällen

- Era stackare, så slitna så ni orkar inte ens ha kul! Och det stämmer nog ganska bra.