Sådär ja, då var 2 begravningar
avklarade. Farbror Fisses begravning var väldigt fin och jag tyckte
att jag klarade det ganska bra. Vi gjorde ett bra jobb med
begraningen, det enda jag kan ångra så här i efterhand är att vi
inte hade en SSK-tröja att lägga vid kistan. Fisse älskade SSK och
gick på varenda match. Grödinge kyrka var förövrigt en väldigt
vacker kyrka och den låg fantastiskt fint på en liten kulle.
Fisses bouppteckning är nu klar och
det är visning på Fisses lilla torp på Måndag. Sen ska det nog
vara klart.
Mammas begravning däremot klarade jag
inte lika galant, men det var ganska väntat. Hela dagen är som en
dimma, en film. Jag vet att jag var där men det känns ändå som
att det inte var på riktigt liksom.
Det var en fin dag. Solen sken. Jag och
mina syrror och en gemensam vän åkte gemensamt, vi var där tidigt.
Suppernervösa, stressade och ledsna. Vi drack kaffe, tuggade tuggumi
och pratade hela tiden, snabbt och osammanhängande. I bland bröt vi
ut i skratt av ren nervositet.
Vi hittade kapellet där begravningen
skulle ske, bara att mammas namn stod där på en skylt fick mig att
bryta ihop. En sjuk och konstig känsla.
Sen var det dags för damernas, alla
samtidigt. Jag tittade mig i spegeln och såg något litet, svart, på
ögonlocket. Jag trodde det var rester från gårdagens mascara och
tog en fuktig pappersbit och torkade. Pang, sa det i ögat, det lilla
svarta blev större och lila och det värkte satan.
-kolla! Skrek jag från toan och alla
kom springande. Min lillasyster Annelie skrattade hysteriskt, hon
skrattade så att hon slog sig på knäna och tårarna fullkomligt
sprutade. Lotta blev nervös och trodde att jag skulle dö på plats.
Det trodde nog jag också för helt plötsligt satt vi fyra och
planerade min begravning, med musik och allt. Men jag överlevde och
en vän till mamma och tillika sjuksköterska sa
-lite högt blodtryck, kanske?
Begravningsentreprenören kom ut till
oss och sa kistan var på plats och jag bestämde mig för att gå in
och ta förhandstitt. Dessutom hade vi ett foto på mamma som vi
ville ha på kistan, ett ljus och ett par troll.
Och som gräddet på moset,
flyttkartongen från Davéns som skulle stå bredvid kistan.
Mamma hade nämligen skrivit ett litet
efter-döden-brev till oss.
Där stod det att hon helst ville bli
begravd i en flyttkartong, och helst Davéns eftersom de kartongerna
är utav så bra kvalite. Det är klart mamma ska ha en flyttkartong,
som den lilla globetrotter hon var.
Där stod kistan, omringad av blommor
från vänner och från oss. Vackert och hemskt på samma gång.
Folket började ramla i in. En
fruktansvärt jobbig stund då de flesta, såklart, ville kramas och
beklaga sorgen. Sen var det dags.
En vän till Lotta var
begravningsförrättare, hon gjorde det så fantastiskt bra och fint
och inte ett öga var torrt. När tröstevisan spelades ur högtalarna
brast det totalt för mig.
Mamma har alltid, så länge jag kan
minnas, och vilket hon också skrev i sitt efter-döden-brev önskat
sig Fångarnas kör på sin begravning. En ganska otippad mammalåt
men den spelades såklart också. Men helt plötsligt hakade skivan
upp sig. Det lät precis som en gammal LP-skiva. Och skrattanfallet
var ett faktum för samtliga sörgande i kapellet. Lite typiskt
mamma, inte ens begravningen gick som hon ville. Lite som hela hennes
liv faktiskt. Det blev inte riktigt som hon hade tänkt sig.
Mammas lägenhet är nu tömd och vi
håller på med bouppteckningen som snart borde vara klar.
Jag tänker nästan varje dag att jag
ska ringa till mamma. Och varje gång det slår mig att hon inte
finns längre är det som att hugga ett svärd rakt in i magen. En
panikkänsla som är svår att beskriva.
Mamma liksom, hon skulle ju vara där,
för all framtid och lite till.
Och så har vi pappski, han ligger
fortfarande kvar på palliativa avd på södertälje sjukhus. Han
kämpar på med sina morfinpumpar, värk och elände. Tycker så synd
om honom så det är svårt att finna ord till det. Så jäkla
orättvist. Själv klagar man på nageltrång och dålig avföring.
Jag Försöker hitta det positiva i
vardagen och jag försöker tänka positivt men ibland är det svårt.
Svårt för att jag är ganska utpumpad och tömd på energi och har
svårt att hitta något som kan fylla på mina depåer.
Jag och mina systrar var ute och och
gjorde ett försök till att slå klackarna i taket härom kvällen.
Och det klarade vi ganska bra. Men det var kort och intensivt. Kl
22.00 låg jag nerbäddad och somnade på 2 röda.
En vän till oss sa så här om den
kvällen
- Era stackare, så slitna så ni orkar
inte ens ha kul! Och det stämmer nog ganska bra.
Kommentarer
Skicka en kommentar