Sitter här, framför öppna spisen med ett glas vin och vill bara skriva några rader. Bredvid mig ligger en liten, varm skrutta som ibland vaknar till av sin hosta eller av att hon helt plötsligt mår illa.
Musiken spelas från en högtalare på loftet. Det är varmt här i huset eftersom jag eldat hela dagen.
Jag sitter här och tänker på livet. Jag tänker på min mamma och min pappa. Jag tänker på mina barn, på mina syskon, på mitt jobb, mina relationer..ja, jag tänker på allt.
Jag försöker minnas hur jag tänkte när jag var 7 år och stog och hoppade hopprep på bodastigen. Hur tänkte jag att mitt liv skulle bli som vuxen? Jag tror inte att jag tänkte att det skulle bli så här iallafall.
Det har hänt sååå otroligt mycket dem senaste 3-4 åren så jag knappt kan minnas vad som hänt, dumt att jag inte fört dagbok. Men samtidigt kanske det också är bra, för då hade jag väl suttit och bläddrat i den där dagboken och oj,at mig.
Ur min synvinkel tycker jag att jag har klarat det relativt bra. Jag har skött mitt jobb, min familj. Det som möjligen har fallit mellan stolarna är relationen till mina vänner. Jag har helt enkelt inte orkat. All min vakna tid har tyvärr gått åt att "klara" dagen mer eller mindre. Det tar ju trots allt en del energi att hantera en massa tankar, jobba, laga mat, diska, tvätta, städa, jobba och dessutom vara en god sambo.
Och det är väl nu resultatet av ett sådant liv börjar ta form. Sakta men säkert vaggas man in i den "konstiga"vardagen och tror att det är det som är, men egentligen är det något helt annat. Jag har levt ett liv i kris och kaos inombords, men försökt att hålla god min inför min omgivning. Tryckt bort alla jobbiga känslor för att orka. Visst har min ledsamhet och sorg pyst ut i form av ilska, på helt fel ställen och på helt fel personer. Men det är faktiskt inte så lätt att veta när det passar för ett psykbryt..
Men det är dags att vända blad. Ska inte jag få vara lycklig, bara för att saker jag inte kan påverka händer mig. Jag borde ha lärt mig vid det här laget att mitt liv är fullt av överraskningar, både goda och onda, men nu är det upp till mig att acceptera det och försöka lära mig hantera det istället.
Jag har idag varit hos min läkare för att få ett nytt "samtalsstöd". Det börjar redan nästa vecka.
Jag har börjat skriva ner sådant som gör mig glad/ inte glad och på den inte-glada listan har jag skrivit.
-är det något jag behöver eller kan ändra på för att den ska kunna styrkas.
jag har börjat skriva ner saker jag är tacksam över varje dag men jag har också börjat skriva sådant som faktiskt gör mig ledsen.
Varför blir jag ledsen över vissa saker, och att det faktiskt är okej att vara det.
Jag har börjat skriva av mig, skriver helt fritt från hjärtat, om högt och lågt. Glädje och sorg. Det Kanske hamnar i min blivande bok:)
Den ilska jag burit och bär på handlar om så mycket annat. Saker jag inte lättat på, inte pratat om, eller sådant jag inte sörjt klart. Min rädsla över vad som händer i min kropp med kommande operationer. Samtidigt kan jag inte gå och må dåligt över det just nu.. Jag får ta det när/om det kommer...
Men något jag VERKLIGEN lärt mig är att där man känner sig som tryggast, det är där psykbrytet kommer.. På både gott och ont.
Jag börjar sakta men säkert närma mig 40, Jag vill vara genuint glad och överföra glädje till mina medmänniskor och familj. Jag vill vara glad och lycklig i MITT liv.
Så nu Frida Arehn Eriksson är det du som börjar må bra. För om jag mår bra, mår mina barn bra, och om dem mår bra kan jag dö lycklig!
Kommentarer
Skicka en kommentar