Fortsätt till huvudinnehåll

God jul

Så här inför jul är jag lite extra känslig för alla som har det jobbigt, barn som vuxna. 
Det som gör mest ont i hjärtart just nu är dessa människor som oftast sitter utanför våra mataffärer, men också på stan utanför Affärer där vi springer ut och in för att inhandla våra julklappar, dem kallas för tiggare.

Många människor stör sig på dessa
Individer, som sitter där i kylan och "tigger", och tror på fullaste allvar att dem sitter där för att tjäna extra pengar, för att lura oss andra på pengar. 

Jag och min döttrar, My och Thilde passerade en av dessa medmänniskor häromdagen. Thilde blev nästan ledsen över den, på ytan, glada kvinnan. Sittandes på ett par plastpåsar log hon mot oss och thilde hälsade så fint på henne. My rafsade upp dem få kronor hon hade i ficka och gav dem till den leende kvinnan. Thilde frågade många frågor om varför kvinnan satt där och jag och My  försökte förklara. My påpekade flera gånger att hon mådde dåligt över den kvinnans situation och jag sa att vi köper ngt till henne. Vi valde frukt. 

My och thilde gick fram till kvinnan med påsen och My klappade henne på axeln. Kvinnan blev så glad och både My och thilde märkte det. Jag tittade på kvinnan och hon såg mig
Liksom in i själen och nickade mot
Mig med sina sorgsna ögon. 

My och thilde vinkade till henne ända tills vi försvann Bakom hörnet på affären, och kvinnan lika så.

My mådde så dåligt efter det där mötet, mådde dåligt för en annan människas skull. Jag sa till My att
Vi dagen innan julafton ska åka och ge dessa människor en julklapp och möjligen en bit mat. Mys medkänsla och värme för människor som inte har det lika bra som hon, ska uppmuntras. Vi ska åka och handla julklappar  till dem, dem närmaste dagarna.

Så om ni har något hemma som ni kan tänkas värma ett
Hemlöst hjärta får ni gärna lämna det hos oss på Gröngölingstigen 30 i Södertälje. Kan tänka mig att raggsockor, tjocktröjor, mössa och vantar kan vara till hjälp. Pengar mottages också såklart. My vill gärna slå in paketen och sätta sin personliga prägel på gåvorna. Så lämna dem oinslagna.

Det gör mig så otroligt
Glad och stolt över att mina döttrar har en sån stor medkänsla, empati och sympati för andra människor. Människor som kanske inte har det lika bra som dem har det!

Så för att uppmuntra att mina barn som i sin tur kan uppmuntra andra till medmänsklighet, så hjälp gärna till.

Och för er andra, som med ert barn i hand passerar en kall, frusen och ledsen kvinna utan att ens känna en enda känsla så tänk på att det kan ha varit du, ditt barn eller
Någon annan i din närhet som suttit
Där på ett par kalla plastpåsar och med ett leende  men ett gråtande hjärta, för en påse mandariner.




 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där