Fortsätt till huvudinnehåll

It's My life

Nu ska jag göra mitt första inlägg från min iPhone, så får vi se hur det blir.

Ja, livet rullar på i mitt ensamstående, enastående liv. Jag har haft svårt att få struktur på mitt liv och min vardag och vad det beror på vet mina nära och kära men orkar och vill inte dra hela den skiten. Jag har nu, äntligen, fått känslan av att vilja förändra och komma vidare. Så som steg nr 1 ska jag ta med mig min kasse med återvinningspappar ner till stationen. Så det blir lite luftigare under köksbänken. Sen ska jag ta tag i min garderob som ser ut som ett bombnedslag! Det är inga stora saker som ska göras men för mig har det varit en tung börda som har känts för stor för att ta reda på. Men nu så! Sen har jag ju större planer på G också men det ser jag lite mer som ett framtidsprojekt, om en
vecka eller så:)



Min frustration över Thildes livsituation har jag sakta men säkert börjat acceptera, jag kan inte förändra
en annan människas känslor och handlingar gentemot sitt barn. Hur fan tänkte jag?? Men självklart hoppas jag på förbättring för Thildes skull. Och jag hoppas att pappans nära och kära påpekar hans handlingar i detta ämne. Det är Inte det att hon inte har det bra hos mig men saknaden efter sin pappa kommer över henne då och då och det gör så ont i mammahjärtat att se henne ledsen. Thilde, allt kommer att lösa sig till det bästa och jag finns för dig så mycket jag bara kan!

My har varit på KS nu ett par gånger för utredning för reumatism. Och proverna visade positivt så nu medicinerar hon och det har blivit bättre. Dessutom har hon hamnat i något slags förstadie till tonårshumöret! Fy, säger jag bara.. Hormonerna studsar mellan väggarna här och hon går runt och fräser som en katt, reser ragg gör hon oxå. Hur ska man handskas med dessa typer. Jag blir skitförbannad och tappar tålamodet på 2 sekunder. Har hotat att ta bort mobil och dator, jag vet inte hur många gånger! Tips mottages tacksamt!

Ja, det ska bli spännande att se vad som händer i våra liv framöver.

Jameeeena, senast i fredags tog thilde en tugga på linimentet som jag använt på min onda rygg... 112 ringde vi då men allt gick bra efter ett halvt kilo glass och en massa pussar och kramar. Jag kan förövrigt andas, gå och ligga nu.. Känns lite lyxigt nästan!

Ser fram emot mitt nya liv och allt vad det innebär och kan ge mig och mina älsklingar!











Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där