Eriksson is the Shit

Sådär ja, första arbetsdagen avklarad. Skönt att vara tillbaka på banan igen. Lämningen av Thilde var väl inte det roligaste när frågan kom om hur sommaren hade varit. Det liksom bara brast! Fick ringa en timme senare och förklara mina tårar. Dem visste ju redan innan vi gick på semestern hur det låg till men jag kände ändå att jag ville ringa. Typiskt att jag ringer och ber om ursäkt för att jag blev ledsen… jaja.

Arbetsdagen gick i skalmans tecken. Min lilla prins A som jag brukar kampera med om dagarna var visst ledig. När han är borta blir det mest en massa kaffehäng och lite kortspel. Nä tacka vet jag A som det är lite fart och fläkt i.

Jag kunde åka lite tidigare från jobbet och hämta Thilde redan vid 15.45. Gött de. Jag går ju och våndas över att Thilde ska behöva vara på dagis ända till 17.00 from nu. Känns inte bra, men vad ska man göra nu när man är ensam. Finns liksom inget val, just nu.

Kanske kan bli ändring på det sen när Mr Father kliver in och tar Thilde halvtid. Vilket jag hoppas han har möjlighet till snart. Thilde saknar sin pappa så in i norden. Hjärtat brister när man ser sina barn ledsna över saker man själv inte kan påverka. Varje dag frågar hon – sova pappa idag? Lillskrutt. Men vi hoppas att hon snart får mer tid med sin älskade pappa<3 Hon behöver oss båda lika många timmar, minuter och sekunder…

Hur som haver, när jag kliver in på dagis möts jag upp av en personal som lugnt och stillsamt säger

.-Det är ingen fara med Thilde men hon sitter fast med foten i klädhängaren. Hon hade på något vis lyckats få ner foten i spjälorna i skostället. Ner gick lätt men inte upp. När jag kom blev hon ju helt hysteriskt ledsen. Jag fick en syn framför mig hur brandkåren skulle komma och behöva såga isär hela klädhängaren.

 Personalen på dagis kom springande med en flaska Yes och skulle försöka med operation ”glid”. Men jag lyckades få ut den lilla foten och allt slutade lyckligt.

Personalen trodde väl att jag skulle bryta ihop med tanke på hur jag var tidigare på morgonen, men jag brast ut i ett skratt.

Agneta som jobbar på förskolan utropade – Jag har arbetat inom förskolan i över 20 år och detta har aldrig hänt förut!

Nä precis, svarade jag skrattandes med Thilde på höften. Vi vinkade glatt och åkte hem.

Grattis Thilde, du är en äkta ErikssonJ