Min Galna Hage

Har precis läst en blogg som en vän till mig är ägare av… Det gör så ont i hela min själ och kropp att läsa om hennes saknad till sina 3 barn som hon förlorade för drygt ett år sedan. Tänk att behöva gå igenom en sådan fruktansvärd händelse. Jag blir så berörd av denna person livsöde. Jag menar, här sitter jag på min kammare och tycker att mitt liv är rätt kasst just nu med tanke på allt som sker.. men jag kan ju bara tänka mig vad hon går igenom varenda jävla dag, minut och sekund. Det måste vara en sorg utan slut, åtminstone måste det kännas så… Jag tänker ofta på henne och hennes sambo, och önskar att dem sluppit den hårda stig dem just i detta nu och helt år tillbaka har tagit sig fram på. Men jag är så otroligt imponerad av att dem fortätter tålmodigt på stigen bland toppar och dalar med sina tunga ryggsäckar. Genom skratt och tårar och förmodligen rejäla skoskav. Men vart ska man gå om inte framåt. Det är väl därför dem kämpar på, för att framåt är den enda vägen...

Imorse när jag stod framför spegeln i min vita, nytvättade tröja och drog på mig mascara svepte en tanke igenom mitt huvud. ”Vad jobbigt det skulle vara om jag tappade mascaraborsten på tröjan nu, vad ska jag ha på mig istället? En halvsekund senare tappar jag borsthelvete mitt på tröjan.. Men hur är det möjligt!? Jag har tänkt på det här under dagen. Det är många negativa tankar som jag tänkt som ”tyvärr” blivit besannade. Det har hänt ibland att jag tänkt, när My var liten, ”Tänk om dem kunde ringa från dagis nu och säga att My är sjuk, jag vill hem” 7/10 gånger har det hänt! Är inte det helt sjukt!? Jag har också haft en del ”konstiga” tankar som infriats.. Låt mig förklara den meningen.. När jag jobbade i Sthlm en gång i tiden hände det, i början, en gång när jag skulle dricka kaffe med mina nya kollegor att skeden som var i koppen gled neråt i precis lagom hastighets när jag drack så att skaftet åkte in i näsan. Den chansen/risken att det händer är 1/1000. Men varj...

sitter här och försöker blogga med Mys surfplatta. Men det är inte lätt kan jag säga. Jag trodde det skulle vqrq smidigt och lätt men a,et sitter inte där det ska och det finns inte åà,ä och ö finns inte på självasre tangentbordet. så jag lägger ner det och bloggar på den gamlavanliga datorn i morgon...

Idag har vi alltså varit på öppet hus på Scania Vi var alla väldigt förväntansfulla när vi banade oss iväg i bilen. Jag, Thilde, My, Amanda och Cassandra. Första problemet var vi att hitta en parkering. Efter mycket om och men lyckades vi hitta en tom gräsplätt som vi intog. Sen vi tog oss in på området, alla var fortfarande glada. Av någon anledning följde vi bara med strömmen av folk  och hamnade på ”här monterar vi lastbilar för fulla muggar” huset. Det vi hade missat var en skylt med texten: Det här området är lika stort som 8 fotbollsplaner och det tar ca 50 min att ta sig igenom. Jag trodde jag skulle dö! Det var så mycket folk så att försöka vända var inte att tänka på. Efter 5 min hade Thilde toktröttnat och började sakna sin pappa så hon kastade sig åt alla håll och kanter och gallskrek! Amanda, My och Cassandra var måttligt roade av den ena efter den andra lastbilen som visade steg för steg hur den blev till. Jag svettades som en gris och började känna e...

Vid min arbetsplats ligger en kohage… I den befinner sig ett gäng tjurar just nu. Och självklart ska vi i klass 3 nyttja vår gymnastiklektion i denna betesmark. Gymnastikläraren påpekade för samtliga elever och mig att elstängslet icke var i bruk och att vi skulle ta en omväg för att slippa stå nos mot nos mot dessa tjurar. Alla barnen kröp under stängslet medans jag tänkte att jag hoppar över, eller rättare sagt, gränslar skiten…. TZZZZZZZ… vilken jä..a stöt alltså.. på båda innanlåren eller vad man ska kalla det. Alla barn skrattade gott och jag med för den delen…

Ja, tiden går och vi med den. Jag har nu MER än anpassat mig till mitt nya liv.. och det är så skönt att ha kommit hit.                                Det enda jag inte kan anpassa mig till är hur Thildes pappa prioriterar sin tid…. Sin tid med sin dotter. Många kanske anser att jag ”svartmålar” honom genom att skriva det, men jag tycker att det är rent förjävligt att man väljer bort sitt barn för sig själv. JAG resonerar så att vill man ha sitt barn så går det att lösa. Jag har ändrat mina arbetstider, fritid, ja hela mitt liv för att det ska passa mina barn. Och det gör mig inget. Jag uppskattar all tid jag får med mina barn. Jag anser också att ett barn har rätt till båda sina föräldrar. Ett barn har lika starka band till både sin mamma och pappa. Och det är upp till dem vuxna att anpassa sitt liv efter barnen och inte...